Vi vandrar och vandrar i Göteborg
men allting är stängt! Fy vilken sorg.
Klockan blir tolv, nu öppnar de snart
hurra hurra nu är det klart,
vår vandring runt våra torg.
Utanför konstmuseet finner vi Carl Milles skulptur Poseidon (visste du förresten att från början var den tänkt att kallas Neptunus, det romerska namnet på havsguden). Där står han dag ut och dag in i sin nakenhet men det är det väl inga andra än barn som reagerar på? Varför är det så?
Inne på konstmuseet finner vi Cajsa von Zeipels skulptur på en dansös, undangömd från det offentliga rummet, men ändå framställd för världen.
Dessa två skulpturer har något gemensamt, mer än att de båda är 6-7 m höga alltså, från en särskild vinkel så finner många människor dem båda provocerande.
Poseidon med sin jätte fisk som i rätt vinkel och dunkelt ljus lätt förväxlas med en ståtlig fallos.
Dansösen med sitt utfallande bröst.
Skulle vi kunna byta plats på dessa två skapelser?
Eller varför inte ha dem båda två? Lite sällskap kan ju inte skada!
Hur skulle det se ut?
Ja kanske något sådant.
För 30 år sedan skulle Cajsas skulptur ha skapat många rubriker, det skulle det även idag. Herregud hon visar ju ett bröst liksom! Och framställs som en exotisk dansare = tabu & skam.
Att hon är fullt påklädd och Poseidon helt naken spelar ingen roll för HON är en kvinna och Poseidon är en MAN (men det är en helt annan diskussion).
Idag tror jag dock att kritiken skulle vara mer positiv än för 30 år sedan som dansösen var den som fick pryda Götaplatsen. Feminism, genus, jämställdhet och sexism är heta ämnen idag. Men samtidigt som kritiken skulle vara mer positiv idag tror jag även den negativa skulle framträda och synliggöras mer än det positiva. Folk gillar att gnälla och tycka och media gillar att sälja och "skandaler" och uppmärksammade saker säljer...
Vi har under dagen passerat mycket offentlig konst och i jämförelse med den inne på museet så ses nog de flesta som mindre provocerande. Kanske är det för att den offentliga konsten väljer vi inte själva att se utan den "bara finns där", den är lättare att förstå sig på i jämförelse med museets konst.
Personliga favoriter och skiss från museet
Vid Vasaplatsen skedde det en hemsk olycka 1992 och där finner vi denna stenen ett minnesmonument, jag ser det inte som konst då det bara är en platta på en sten.
Men kanske att spetsen a.k.a wannabe Washington monument kan ses som konst och poesi.
Den har någon bemödat sig med att skapa till den form den är idag, fast å andra sidan så har naturen skapat stenen som minnesplattan sitter på. Kanske kan vi se det som naturlig konst?
PER KESSELMAR, JOHN SUNDQVIST, RiICHARD G. CARLSSON
Galleri 1 bjöd på dessa något strikta former, lager på lager, skuggor och jordnära kulörer. Galleristen själv ser galleriet som ett offentligt rum, ändå mötte vi bara en individ utanför gruppen. Vid det första varvet såg jag bara massa kantiga former, vid det andra varvet ser vi mer på djupet vi upptäcker mellanrum, illusioner och mönster. De enklaste träder fram i sitt sammanhang, i en annan miljö hade vi kanske inte märkt av det? För varje nytt varv upptäcks nya saker, bilderna transformeras på något mystiskt sätt och har ständigt nya saker att berätta.
Skolgård? vilken skolgård frågar jag mig.. allt jag ser är en parkering och ett par rosa skor.
Schablonerna på väggarna, års konst öppen för alla, ärliga avtryck. 2013? vart tog ni vägen?
Ansiktena ändras från den ena sidan till den andra, solen går i moln, trädet faller sin skugga över alla dessa människor som lämnat ett avtryck. Jag behöver inte gå in bakom stänga dörrar för att lockas utav denna skapelse den drar mig till sig.
På museet drar jag mig till konsten.
Alla fann vi någon som påminde om oss själva
Minnesmonument eller offentlig konst? Måste vi göra skillnad på det, kan det inte vara både och?
Mellanrum och mönster i mitt vandrande collage.
